November -13.

Livet rullade på som vanligt. Jag bodde med min sambo i vår mysiga etta, det nya jobbet var spännande och vännerna fanns alltid nära.
Det var då jag fick reda på att jag väntade mitt första barn. Jag blev otroligt glad men samtidigt rädd, hur kommer det här att förändra mitt liv och hur fan ska det gå när vi bor i en etta?
Allt började snabbt att förändras, vi sålde vår lägenhet och började leta efter ett hus.
Magen växte och det verkade som att den knuffade ut mina vänner i periferin. Det var som dess storlek fick mina kära vänner att ta längre och längre avstånd från mig. Mobilen slutade att surra på helgerna, besöken blev mindra frekventa och det var inte ofta som jag fick en inbjudan att följa med på aktiviteter.
Jag ska inte säga att jag själv kände mig social, kroppen gjorde ont och det kändes som att ingen förstod vad jag gick igenom. Det var inte ofta jag själv tog upp min telefon för att upprätthålla kontakten med vänner, det var som att den orken försvunnit långt bort. Jag gav upp. Många vänner försvann, magen knuffade dem från vänner till bekanta och tillslut från bekanta till främlingar.

Sommaren kom och snart var vår älskade son beräknad, vi flyttade in i vårt hus och några vänner var förbi. Det kändes kul och jag såg fram emot att visa upp vår älskade bebis för alla de runt mig som jag älskade. Jag tänkte att intresset för att vara nära oss då skulle öka.

November -14

Nu sitter jag här, med världens mest fantastiska son som snart blir fyra månader och jag inser att det enbart är en av mina vänner som varit förbi och hälsat på mig och min son. Ja utöver alla de nya vänner som jag har skapat under min resa från gravid till mamma förstås. 

Den mysiga ettan blev ett hemtrevligt hus, det spännande jobbet blev en mammaledighet och vännerna som fanns nära? Ja, de har ersatts med världens sötaste bebis.

Ibland önskar jag att året som gått hade sett annorlunda ut för mig, att jag hade fått blivit överraskad med en härlig babyshower eller att vänner hängt vid dörren för att få fira med mig när Elias kommit till världen.
På ett år har jag fått uppleva otroliga besvikelser, jag har saknat vänner som försvunnit och hanterat fysisk smärta. Jag har även fått uppleva glädje större än jag själv trott varit möjlig, jag har fått känna en sådan tacksamhet för livet och varit omringad utav så mycket kärlek att jag inte kan vara något annat än överlycklig för hur dessa 12 månader har förändrat mitt liv.

Därför ska denna blogg finnas som en ventilation, ett bollplank där jag kan skriva om min vardag. För hur än mitt privatliv ser ut så kommer jag alltid att förbli samma mamma för min son.